23 maj 2016 - M Å N D A G
Att sätta ord på vad jag känner just nu är för mig helt omöjligt.
Jag vill göra allt samtidigt som ingenting, känns som om jag ligger på gränsen.
Antingen ramlar jag ner och förlorar allt, eller så tar jag mig upp och ställer allt till rätta.
Men hur gör man det?
Jag går ständigt och oroar mig, tänker "men vad är de värsta som kan hända" och när den tanken slår till så exploderar mitt huvud av alla hemska tankar.
Jag vill inte höra fler frågor om hur de går, för jag vill inte tänka på det.
Jag har blivit duktig på att förtränga allt, men jag vet att för eller senare så spricker jag.
Den dagen kom idag, jag vet inte hur många gånger jag brustit idag, men de kanske är bra.
Mamma brukar säga att man måste gråta för att kunna skratta igen.
Lätta på trycket liksom, men de lättar ingenting.
De gör ont. Så fruktansvärt jävla ont.
